Det är alltid såhär. Det känns alltid såhär. Sista dagan innan praktiken, när alla (i klassen) ska skiljas åt under en längre period. Idag var det dags igen. Alla kramades, några tårar föll...tre månader ifrån varandra, ifrån sammanhållning och känslan att alltid ha någon nära. Jag och Emelie åkte ner till tåget för att säga hejdå till alla som skulle åka. Kram kram kram. "Hejdå allihopa". Blä vad jag hatar sånt här! Vissa kommer man ju kunna träffa under praktiken, men de flesta är spridda över hela Sverige.

Den här gången är annorlunda. För alla vi vet att när vi ses igen är det på riktigt! Då har vi tre intensiva veckor kvar att göra klart slutrapporten för exjobbet och framförallt genomföra den stora redovisningen. Det sista vi gör här på skolan!

Tanken på det gör att man känner sig deprimerad, stressad, förväntansfull och nervös...allt på samma gång!