Idag på jobbet kom en mamma fram till mig. Hon tårar i ögonen och berättade att hennes lilla Filippa på 2,5 år hade försvunnit. Jag larmade jouren direkt och en massa personal började leta igenom hela varuhuset. Jag stod kvar och försökte lugna mamman. Men det spelar ju ingen roll hur mycket man än försäkrar henne om att vi alltid hittar bortsprungna barn hos oss... Tänk vilken hemsk känsla. I allafall så hittade vi lilla Filippa väldigt snart och hon mådde prima (förutom tårarna). Usch jag tyckte så synd om mamman...

Mitt sätt att undvika att  försvinna i butiker, när jag var liten, var att hålla stenhårt i mammas hand eller vagnen. Min största mardröm, som liten, var verkligen att tappa bort mamma eller pappa. Som tur var så kom jag inte bort så ofta...

Usch hemska tanke.